”Det var länge sedan jag hörde ett sådant vrål på Borås Arena”
Någonting hände. Vi lyckades med någonting. Inte ett ögonblick för tidigt förvisso men faktumet är fortfarande positivt och jag är alltjämt lycklig över detta.
Vi har väntat så länge. Försökt stå rakryggade och hålla hoppet uppe men fått benen undansparkade gång efter gång. Tolv gånger för att vara exakt och frustrerat missnöje är bara att vänta efter en sådan svacka.
Genom allt har dock klacken ändå sjungit fram spelarna och spelarna har i sin tur kämpat på i motvind och elaka marginaler och har nu äntligen fått betalt för allt slit. Allt är inte löst på grund av det här, inte på långa vägar, men vi tog ett enormt kliv framåt igår och lättnaden är ännbar.
Straffen av Baidoo var kylig och hoppet tändes omedelbart när det rasslade till i nätmaskorna. Visst, vi har tappat ledningen ett par gånger i år men det var åtminstone skönt att ta ledningen istället för att omedelbart hamna i underläge. Det var bittert när Malmö kvitterade men vi fick åtminstone nästan omedelbart efter gå till vila och sålunda minimerade vi risken att rasa samman och släppa in fler mål direkt. När Kiese Thelin satte det himmelsblå ledningsmålet däremot då blev det tungt. Oroad satt jag där och funderade över vilka krisrubriker som skulle komma om vi förlorade även den här matchen. Skulle Jimmy Thelin fortfarande vara vår manager imorgon då? En dyster tanke i en dyster stund.
Elfsborg hade dock andra planer och när kvitteringen kom i sjuttiotredje ropade jag så att jag fick en sned blick av dottern som satt i soffan bredvid mig. Hon är förvisso också gulsvart precis som sin far men är väl inte riktigt lika engagerad ännu.
Baidoo var därmed alltså tvåmålskytt och fastän vi med det målet bara hade kvitterat så kunde jag inte låta bli att känna mig hoppfull. Malmö FF hade lejonparten av bollinnehavet och var det styrande laget men Elfsborg hade återfunnit något som varit förlorat i månader och statistiken visar att fastän bollinnehavet fördelads sjuttio mot trettio i gästernas fördel så var skillnaden i antalet avslut bara ett och avslut på mål hade vi ett fler.
Och det visade sig räcka för det var väl just den sista där som var Römers gyllene yttersida som seglade in i mål. Det var länge sedan jag hörde ett sådant vrål på Borås Arena och jag insåg då hur mycket jag verkligen har saknat det.
Allt är dock som sagt inte löst. Vi misslyckas fortfarande med en hel del passningar och som lag är vi långt ifrån i symbios. Men det var ändå ett långt er enhetligt spel. Där fanns en gemensam glöd. En vägran att förlora, vad seger än krävde. Där vi i tolv matcher rasat samman vid motgången fanns igår beslutsamhet och flera spelare, vars individuella insatser tidigare varit tveksamma, spelade med nyfunnet självförtroende. Det fanns inte en spelare i Elfsborg igår som var redo att lägga sig ner och ge upp. Inte ens när Kiese Thelin satte sitt andra mål.
Svackan är inte av nödvändighet förbi men jag tror att vi åtminstone fåt upp den ena foten. Och som allra minst så går det inte att ta ifrån oss vad vi lyckades med.
Vi vann.