Publicerad den Lämna en kommentar

Gör jobbet i cupen för oss

Gör jobbet i cupen för oss

I tider då IFK inte kunnat utmana om SM-guld kan en cuptriumf betyda mer än vad man tror.
– Det gick elva år sedan sist, må det aldrig ta sån lång tid igen.
Orden var en herres i mängden på Götaplatsen en kall novemberafton 2007. Jag som tolvåring hade precis fått uppleva min första planinvasion och kunde bli van av känslan att stå intill Poseidon för att se spelarna lyfta Lennart Johanssons pokal på konserthusets balkong.
Mina första upplevelser som supporter var derbyförluster mot Öis, kvalmatcher mot Västra Frölunda, 5 000-åskådarmatcher mot Sundsvall på ett kallt och blåsigt – men ack så älskvärt Gamla Gamla Ullevi – och hot om tvångsdegrading efter skattefiffel. På pappret blev jag en infödd supporter i motgång, men kulturen och atmosfären runt Sveriges framgångsrikaste klubb andades ändå av framtidstro, vinnarkultur och medvind, även när resultaten gick emot.
Så är det inte längre.
SM-Guldet brukar vi numera spela bort i den sjunde omgången, om vi tänker vi bort fiaskoavslutningarna av serien 2009 och 2015. Vinnarkulturen finns inte där längre för att kunna vända på svaga perioder och hoppet är det första som överger en. Nej, IFK Göteborgs enda framgångar sedan guldmatchen 2007 har kommit i cupen.
2008 vann vi den där goa straffläggningen på Fredriksskans, när Kim Christensen kom att bli älskad för all framtid. Jag fick förvisso inte åka på den finalen utan avnjöt den i godan ro framför TVn med en burk cola.
2013 åkte vi upp med 6 000 man, en otrolig siffra med tanke på den svaga bortakulturen vi hade då, och tog över hela Solna. Friends Arena hade precis blivit invigd och Hammarby hade redan hunnit fira ett bandyguld tre månader tidigare på Kompisvallen. Vi blev tilldelade Norra Stå, klibbade räckena med den fyndiga texten ”Friends Boys” på orange bakgrund och kom att spela en riktigt grisig match mot Djurgården.
En skadad Pontus Farnerud gjorde en heroisk insats vill jag minnas och det var också han som fick skjuta in den avgörande straffen framför oss som hade längtat i sex år för att beträda en gräsplan i eufori igen. Min kusin lyckades knipa åt sig den matchvinnande bollen, min kompis tokrusade till Djurgårdsklacken och hetsade tills han insåg att de minsann inte skulle låta honom stå och gestikulera i frid. Jag kramade mest bara om allt och alla samt gjorde korstecknet på den vattensjuka planen. Vi var tonåringar och vi levde våra bästa liv. Minns att jag kom hem just i tid för att fira min student dagen därpå.
2015 fick vi fira cupguld på Gamla Ullevi mot Örebro. Jag minns att Alexander Axéns gäng låg toksist i Allsvenskan men lyckades ändå bjuda upp till dans och ta ledningen mot oss. Vi vände och vann, men på grund av att IFK skulle spela allsvensk fotboll på planen ett par dagar senare undvek supportrarna en planrusning. Tyvärr. Men glädjande nog såg John Alvbåge mig på läktaren, tog pokalen, sprang till mig och lät mig både ta ett foto och hålla om trofén – även den cupfinalen blev ett minne för livet.
2020.. Pissåret. Jag såg matchen med några kamrater på någon pub. Safari gav oss guldet och sedan promenerade vi till Gamla Ullevi för att fira med Poya Ashbaghi och Ferran Sibila vid spelarentrén. Mäktiga scener, men kanske inte riktigt en cupfinal att berätta för barnbarnen om en vacker dag.
Nu är vi här 2022. Har inte närmat oss ett SM-guld på snart sju år och är svältfödda på framgång och Europaresor. Torns IF står för motståndet. Ett jävla lågdivisionsgäng. Jobbet ska bara göras. För då är vi plötsligt tre enkla gruppspelsmatcher och tre slutspelsmatcher ifrån att skapa nya minnen för livet. För Berg, Wendt, Hahn och Gurra är en match borta i Lund kanske en seg dag på jobbet, men det kan vara början för flera supportrars lyckligaste minnen. Så vinn, för historien, för framtiden och för oss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.