Publicerad den Lämna en kommentar

Djurgårdens IF och Hammarby IF som de två stora guldfavoriterna för närvarande

Djurgårdens IF och Hammarby IF

Jag är oftast inte enig med Mikael Stahre, men visst har han rätt när han pekar ut Djurgårdens IF och Hammarby IF som de två stora guldfavoriterna för närvarande. Det är en enkel sak att framhålla en av telefoniklubbarnas stora fördelar: underlaget. Stundtals ser det ut som att det är landhockey som spelas på Tele2 Arena, och det är klart att det påverkar motståndarna. Lagens gemensamma hemmafacit är ett tydligt tecken på detta. Förklaringen till Djurgårdens och Hammarbys medvind är dock inte så simpel. Det känns som att klubbarna gör mycket rätt för närvarande. De är båda näst intill giganter på transfermarknaden – när det gäller inkomster av både stora summor och kompetenta spelare. Dessutom omges lagen av, till synes, skickliga ledare med en tydlig och konsekvent spelidé. Det finns ett starkt publikstöd och två oerhört spetsiga trupper. Inte något lag i Allsvenskan släpper in färre mål än Djurgården och Hammarby, och enbart ett lag gör fler mål (BK Häcken). Ska man agera advokat för djävulen så skulle vissa omständigheter kunna oroa. Det internationella transferfönstret är fortfarande öppet – heta allsvenska spelare tenderar att vilja spela någon annanstans – och Djurgården har även ett europeiskt äventyr att fördela sitt fokus på. Oaktat detta har jag svårt att se att Tele2 Arena inte skulle vara en presumtiv guldarena även i inledningen av november 2022.
Nuförtiden kan vi utläsa xG-siffror, alltså det förväntade antalet mål i en match för ett visst lag, högst upp i den statistiska redogörelsen. Jag har en känsla av att intresset för specifika statistikuppgifter skiftar över tid – under en viss period är avslutssiffrorna avgörande för den efterföljande tolkningen av en fotbollsmatch, och det var inte så länge sedan som man ansåg att bollinnehavsstatistiken berättade sanningen om hur en match hade utspelat sig. xG, eller expected goals, är ett värde som anger hur många mål ett lag ”borde” ha gjort under en match. Ett lågt xG-värde för ett avslutsläge eller en målchans, låt säga 0,1, betyder att det aktuella avslutet vid tio procent av gångerna resulterar i mål. Det finns många anledningar till att inte helt blint förlita sig på denna uppgift – men ett visst värde kan den väl ändå få tillmätas. Det är också förhållandevis intressant att omsätta xG-sifforna till ett annat perspektiv. Expected points motsvarar på liknande sätt som xG det förväntade antalet poäng för ett visst lag. Enbart utifrån dessa uppgifter kan vi konstatera att den allsvenska tabellen hade sett lite annorlunda ut, om den hade varit ”statistisk korrekt” (uppgifter från Wyscout, som bygger expected points utifrån xG).

Den förväntade Allsvenskan efter omgång 18 (verkliga poäng i parentes):
1. Malmö FF, 36,9 p (33)
2. Djurgårdens IF, 36,1 p (37)
3. Hammarby IF, 32,9 p (36)
4. BK Häcken, 31,8 p (38)
5. AIK, 31 p (32)
6. IF Elfsborg, 30,5 p (23)
7. IFK Norrköping, 25 p (20)
8. Kalmar FF 24,3 p (27)
9. IFK Göteborg 23,6 p (30)
10. IFK Värnamo 22,3 p (18)
11. Varberg BoIS 21,4 p (19)
12. Mjällby AIF, 19,6 p (27)
13. Degerfors IF, 18,7 p (12)
14. IK Sirius, 18,2 p (25)
15. GIF Sundsvall, 15,3 p (10)
16. Helsingborgs IF, 13,9 p (11)

Några intressanta slutsatser kan dras. Det finns ett antal lag som resultatmässigt har överpresterat i förhållande till det förväntade: Sirius, Mjällby, Göteborg och Häcken. Det finns också flera lag som har tagit väsentligt färre poäng än vad de borde ha gjort: Elfsborg, Norrköping och Degerfors. Analysen motsvarar väl i detta avseende exakt den känslan som vi alla har. Den visar dessutom att Helsingborg har varit exakt sådär dåliga som den riktiga tabellen ger uttryck för. Jag återkommer under senhösten med uppdatering av läget.
Fullträff: Gustav Wikheim. För några månader sedan skrev jag – sannolikt i enlighet med många andra tyckares åsikter – att det är dags för Wikheim att hoppa på tåget innan det är för sent. Under vårens matcher lyckades han knappt inte uppvisa något av det som han värvades in för. Två mål (närmast kopior av varandra) och en assist mot Kalmar FF samt ett sanslöst driv i steget, både med och utan boll. Innehavet av Gustav Wikheims kontrakt har blivit ett jäkla sparkapital för Djurgårdens IF, särskilt nu under höstens tvåfrontskrig.
Besvikelse: Helsingborgs IF. Tränarbyte och ett koppel av nya spelare. Det lyfter ändå inte riktigt för Helsingborg. Sirius på hemmaplan är på intet sätt tre givna poäng, men det är likväl en sådan match som rimligtvis borde vinnas för att laget på allvar ska kunna flyga i bottenstriden. Det spelar mindre roll om spelet stundtals lovar mer, poängen måste in på kontot.

Publicerad den Lämna en kommentar

Djurgården satt på favoritskapet inför matchen och hoppet om avancemang var stort

Tvåmålsskytten Joel Asoro under matchen mot Sepsi.

Snacket inför matchen rörde i första hand den något diffusa klubben Sepsi, dess sponsorer och särställning inom den rumänska fotbollen. För Djurgårdens del har allt kretsat kring lagets fina form och känslan var att endast underskattning skulle komma i vägen för DIF. Bortasektionen var för dagen 300 man stark, Djurgården satt på favoritskapet inför matchen och hoppet om avancemang var stort.
Startelvan såg för dagen ut som den gjorde i det senaste mötet, mot Rijeka på Tele2, och på bänken var det mest iögonfallande att Marcus Danielson inkluderats även i truppen för Europaspelet. Inledningsvis såg Djurgården ut att stå lägre i försvarsspelet på offensiv planhalva, man pressade inte riktigt som man brukar utan känslan var att man skulle börja lite försiktigt. Sepsi svarade för sin del med att trycka upp laget högt i plan och försöka kämpa sig fram till skottlägen. Det gick väl helt okej med ett par skott och en räddning av Jacob Widell Zetterström som effekt. Blåränderna kom inte riktigt till några bra lägen i det öppna spelet, men såg desto mer farliga ut vid fasta situationer.
Inramningen i Rumänien visade sig vara fundamentalt annorlunda från den i Kroatien, i alla fall sett till det rejäla tryck som Sepsi-supportrarna uppbådade. Detta låg helt säkert till grund för Djurgårdens mer timida inledning, även om stockholmarna knappast såg ut att duka under inför utmaningen. Istället får man snarast kalla båda lagens spel för ett sorts ställningskrig där det inte verkade finnas någon som abonnerade på förarsätet.
Kvick revansch av Edvardsen
Matchens första stora chans kom efter lite drygt tjugo minuter. Efter ett vackert kontringsspel av Blåränderna kombinerades bollen fram mellan Victor Edvardsen, Joel Asoro och Haris Radetinac, men till slut ledde Edvardsens skott endast till hörna. Efter en kort sådan fick Edvardsen bollen i kanten av straffområdet, slog den på en försvarares hand och ordnade straff till sig själv och sitt lag. På chansen att revanschera sitt tama avslut i anfallet innan gjorde den gode göteborgaren inga misstag. Han slog den rätt hårt, men främst välplacerat längst ner i stolproten och i mål. Målet innebar alltså 0-1 till Djurgården efter 26 spelade minuter.
Djurgården tog tag i taktpinnen efter ledningsmålet och kunde därefter tydligare etablera ett tryck mot Sepsis straffområde. Några minuter efter Edvardsens mål skulle det dessutom rassla till i nätmaskorna igen. Magnus Eriksson fick bollen centralt i planen och slog en flack boll ut till höger. Piotr Johansson mötte passningen med huvudet och slog in bollen till Asoro, som i duell med en försvarare kunde dra till bollen i den bortre delen av Sepsis mål i den 31:a minuten. Efter det andra målet föll Djurgården tillbaka mer och mer efterhand. Sepsi kom till ett antal skott utan att det var riktigt nära och DIF drog på sig en varning, genom Hampus Finndell. När ‘’Tsunami’’ dånade över arenan i halvtidsvilan fick man dock nästan fråga sig om det var en referens till Blårändernas dominans.
Fortsatt medvind för DIF
Djurgården inledde den andra halvleken väl och kom så när till ett ordentligt skottläge efter någon minut, då Radetinac träffade bollens undersida. Djupledsspelet, som faktiskt ledde fram till de båda tidigare målen, var mer utkristalliserat i den andra halvleken och det kändes som ett perfekt matchupplägg för Asoro i synnerhet. Sepsi föll i ärlighetens namn tillbaka mer efter halvtidspausen och upphörde nästan helt att pressa Djurgården på egen planhalva. Detta ledde naturligtvis till att Djurgården fick kontroll över bollen under längre tid i anfallsspelet, samtidigt som Sepsi såg ut att fokusera mer på tiki-taka än återerövring.
I den 53:e minuten var det dags för Djurgården att spä ut ledningen återigen. Isak Hien bröt bollen vid eget straffområde och drev upp bollen på ett sätt som många blårandiga supportrar vant sig vid. Hien släppte ut bollen till Asoro på högerkanten, varpå den senare drev bollen inåt plan och slog till med ett distink långskott som gick lågt intill den bortre stolproten till 0-3. Sepsi började allt mer se ut som ett besegrat gäng turister i Europaspelet, samtidigt som DIF såg ut som om de aldrig gjort annat än att vinna internationella dubbelmöten. Stolparna räddade Widell Zetterström, duellerna såg ut att gå Djurgårdens väg och anfallarna hos gästerna var långt mer målhungriga än hos hemmalaget.
Kallduschar i form av tveksamma domslut…
Efter 59 spelade minuter gjorde DIF sitt första byte då Gustav Wikheim ersatte Victor Edvardsen. Tränarna, Kim (Bergstrand) & Tolle (Thomas Lagerlöf), verkade satsa på att avgöra dubbelmötet redan i Rumänien och få in färska ben högt upp i planen. Efter bytet dog tempot i matchen däremot allt mer och Sepsi ställde upp i en ännu lägre och ännu mer kompakt försvarsformation. De satsade allt på snabba kontringar och fasta situationer, vilket inte skapade några enorma målchanser även om Djurgården släppte till något skott lite närmare